Följeslagare

Det är klart att jag vid det här laget förstått att de är livslånga bekantskaper som alltid kommer vilja hålla mig sällskap.

Vemodet knackar sällan utan smyger sig in när jag lämnat dörren lite öppen.
Kan dyka upp varsomhelst. I all sorts musik, en blick, alla dessa livsproppade knoppar som har några dagar på sig, ett urvuxet nattlinne i bleka färger. Det är mjuka kinder, för korta pojkjeans, solstrålar och cyklar utan stödhjul mest hela tiden.
Och jag kan inte värja mig.
Har hon väl kommit in så finns Vemodet som ett filter runt hjärtat och gör anspråk på stort utrymme. Omöjlig att strunta i.
Men det är vackert också.
Inte svart och bottenlöst som med Hopplösheten. Och henne vill jag inte prata om. Inte idag.

Och på det viset krokar de i varandra. Är varandras förutsättningar. Bäddar och krattar banan för varandra. Knuffar upp dörrar och viskar ”kom fort!”. Vemodet. Hopplösheten. Ensamheten. Hopplösheten. Sorgen. Ilskan. Hopplösheten. Vemodet. Saknaden. Ilskan.

Och på samma sätt krokar de i varandra. Är varandras förutsättningar. Bäddar och krattar banan för varandra. Kilar in foten och viskar ”kom nu!”.
Vemodet. Acceptansen. Hoppfullheten. Tacksamheten. Glädjen. Saknaden. Vemodet. Förväntan. Otåligheten. Nyfikenheten.

Och på något sätt hänger det ihop. Jag börjar förstå att det måste vara så.

Gladaste påsken…

… på väldigt länge!
Med plats för både häxan och haren. Så som jag vill ha det.

Visst – lite skrämd av snö och kyla, men inte särskilt allvarligt.
Harkroppen darrar lite men kvasten lyfter.

Glad påsk!

Trasig kruka

Dags att kika fram. Hälsa på livet och lyssna på våren.
Allting vaknar och jag kisar mot ljuset. Och är såklart inte ett dugg redo.
Vill gärna ha ljuset men kanske inte bli lyst på.
För det är ju nu som allt ska funka. Hålla ihop.

Så jag får hjälpa mig.
I det där glappet där jag lever mitt liv.
I den strimma av ljus som jag fick att dingla i, där kan jag välja.
Hur det ska vara. Hur det ska se ut. Vad som är viktigt.

Jag hälsar stilla på våren. Öppnar dörren.
Gräver lite lagom djupt i jorden. Plockar undan lite fjolårslöv och torra kvistar som sticks.
Och i en alldeles trasig kruka sätter jag en ny liten planta.
För att det är fint. För att det måste kunna växa även där.

För att jag inte vill tappa tron på människan.
För att det måste funka.
För att det alltid finns något fint i det fula.
För att det måste vara så.
För att vi är värda så många chanser vi behöver.

Stilla storm

Takpannor skallrar och vinterblöta grenar viker sig djupt för vinden utan nåd.

Det är dagar då ingen frisyr vill visa sig och pyjamasarna aldrig faller av de små kropparna.

Hon vill ha Linatofsar och han drömde inga mardrömmar i natt.

Under ett par veckor tar vi paus från det andra och på det sätt som passar letar var och en efter sin plats.

Ett ställe att landa på.

Och för just det ändamålet är stormarna så bra. Man har ju ingen annanstans att vända sig än inåt.

Där och då hör jag det. Jublet i den lilla rösten när han vikt sin första figur alldeles helt på egen hand.

Vore det inte för stormarna vet jag inte om jag hade hört honom.

Nytt nu

Det ligger i sakens natur att önska sig mycket av ett nytt år. Tycker man att önskningar känns lite gåpåiga och krävande kan man istället hoppas. Hårfin skillnad. En skillnad som ligger i insatsen.

Jag tänker att en önskan till sin natur är mer explicit än förhoppningen. Och väl uttalad är den svår att ta tillbaka. Någon typ av magi i det, faktiskt.
En förhoppning är mer modest och står inte lika naken om den förblir ouppfylld. Hoppas kan man ju alltid, liksom.

Under en tid har jag mest hoppats. Knappt det, emellanåt. Tröskeln till förra året minns jag som hög och mina ben som stumma. Fort innan jag ångrar mig, skriver jag: det är annorlunda nu.

Min önskelista för 2012:

• Hopp. Vad vore jag utan det?
• Tålamod. Med mig själv och andra.
• Kärlek. Jättemycket.
• Mod. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
• En ny väska. Tack.
• Bra böcker och dingel i benen. Som hon på bilden.

Stövelhästar

De står med enorma gummistövlar mitt i vardagsrummet.
Varenda rullgardin är nerdragen men de vill ha mer mörker.

Samtalet handlar om äventyr och de talar i dåtid.

- Vi säger att jag var en bebishäst och du, du var en pappahäst.
- Japp, så var det.

Med en självklar säkerhet tar han på sig en pannlampa och lovar henne att gå först.

 

- Och eftersom mina stövlar var större än dina så fick du plats i mina spår.
- Precis, det fick jag.

Så går de runt och runt. Ett par varv i rummet. Alldeles tysta, bara klamp klamp.

Så ska det bli morgon och pappahästen börjar justera rullgardinerna. Fastnar i det momentet lite. Natt, morgon, natt, morgon, eftermiddag, morgon, natt. Bebishästen tappar sugen och blir en jätte istället. Utan att berätta.

När pappahästen till slut bestämt sig för morgon och vänder sig mot sin bebishäst är det redan försent. Den lilla jätten i de stora stövlarna gör ett utfall.

Pappahästen med pannlampan blir oerhört förvånad.
- Men alltså…?

Skör lek i det läget.

Fem år

Hon vaknar efter att bara ha sovit två timmar och hon är så ledsen.
Hon är där hon har varit så många, många gånger tidigare fast det var längesedan nu. Fånge i gränslandet mellan sömn och vaken skriker hon och skäller på en fot som gör ont. Och lite på ena handen också. Och allt skrik gör att till och med halsen gör ont.

Så vi tröstar. Fast vi vet att ingen tröst hjälper.
Och vi hämtar vatten. Som hon inte dricker.
Jag pratar lugnt om annat och hon skriker att jag bara pladdrar.
Vi gör vad vi kan fast vi vet att vi inget kan göra.
Bara att vänta. Sitta bredvid. Vara kvar.

Och det går över den här gången också. Hon blir trött och tyst och låter mig bära henne tillbaka till sängen och jag får ligga där alldeles nära och andas henne i nacken. Tänka alla de där tankarna som bara kommer fram när jag har henne alldeles intill. Känna alla de stora känslorna.

Hennes andetag är så lugna och jag är säker på att hon somnat om när hon mumlar i mörkret:

- Jag tror att jag vet vad det var som gjorde så ont mamma.
- Mm?
- Det var allt fem-årings-kom som tog sin plats. Och nu är det klart.

Så sover hon. Hela natten. Och vaknar som ett solsken nästa morgon.

Nu är det klart, Iris. Nu är du fem år.
Grattis på födelsedagen!

Droppar

Det är så lätt att göra och jag gör det så ofta.
Strösslar vuxenvisdom omkring mig och tror att jag har hela bilden. Och att alla andra ser samma bild som jag.
För den som hanterar verkligheten på ett så slarvigt sätt väntar inget annat än ständiga påminnelser om alternativa sätt att ta sig an livet.

Så.
Jag morgonstressar och minns hur genomblöt jag blev dagen innan och hur mycket det har regnat så många andra dagar i mitt liv. Jag bredvidpratar om gummistövlar istället för springskor, extrakläder och regnbyxor som verkligen VERKLIGEN måste på idag.

Jag tvingar honom att lova mig.
Han säger att det är jättejobbigt.
Jag säger att det är jätteviktigt.

- Det regnar, vet du, säger jag utan att se honom. Igår regnade det jättemycket. Eller hur? Visst blev du superblöt igår?
- Mm. Igår var det så.
- Exakt! Samma sak idag, helt säkert. Ta på dig bra kläder.

Och.
Med sitt säregna lugn som ständigt stressar min kropp, utmanar mitt tålamod och inspirerar min själ säger han klart och tydligt:

- Hur kommer det sig då att jag inte ser några nya droppar mot rutan?

…

Visst. Man kan hävda precis vad som helst i det läget. Lågtryck. Höst. Sunt förnuft och du ser väl himlen och allt det där.
Men ändå?

Linan

Det var min obevakade hand som gjorde det.
Som kastade pilen. Snabbt och utan att sikta.
Naturligtvis i vetskap om att ingen pil skulle flugit iväg om jag hunnit stoppa.

Så, nu har du den som en sugpropp mitt på hjärtat.
Med en osynlig lina i slutet där hela jag hänger och dinglar.
Tungt, eller hur?

Och jag kanske aldrig ville att du skulle veta.
Kanske ville jag verkligen inte uttala orden.

Förmodligen i tron att då ha mycket att leva upp till.

Men ändå: jag log mot en mulen himmel idag.
Tog ett par kliv.
Just när jag börjat känna igen mig igen i det grumliga djupet var det en liten tå som började trampa vatten.

Så är det idag.

Blunda

Ligga ner lite. Bara det.
En liten stund. Blunda.

Stänga ute.
En liten stund.

Och jag ska inte sova.
Inte länge alls.

Det ska inte bli så.
Bara jag får vila lite.

Men det  susar i säven och
skulle jag somna så lovar jag att inte sova länge.

Bara blunda tillräckligt länge för att orka se igen.